(För er som inte vet att ”sisu” är så betyder det typ ”viljekraft” på finska)
Ja överskriften är inte bara för att flörta med mina finska läsare. Utan det säger faktiskt lite mer om min inställning till allting som på något sätt kan tolkas som en tävling.
Denna historia utspelar sig under måndagen den 13 oktober (alltså i måndags). Jag och Edward hade haft instruktörs kurs hela söndagen så vi ville göra något helt annat. Vi bestämde oss för att fyra timmar mountainbike borde göra både kropp och själ gott. Iväg till Romellåsen! Jag skulle hämta upp Eddie i Lund, och fann honom där, ätandes sin frukost kl 09:15. När vi var färdiga att äntligen åka så såg jag Eddie packa ner sina cykelskor. Shit! Så långt hade ju inte Max tänkt! Tillbaka till Barsebäck och sedan till Romelåsen. Väl där halv elva kunde vi börja cykla. Asballt var det, och efter en lång stigning var det dags att åka nedför. Över stigen ligger en gren. Barken är avskalad så man ser att den är riktigt hal (alla som känner mig vet att detta kommer gå åt helvete nu). För att inte sladda med framhjulet så hoppar jag så det lyfts över grenen utan att nudda den. Men när jag landar med hjulet hör jag et knak och jag får ett hårt slag över struphuvudet. Jag tänkte: Vafan var det en gren? Där var ingen gren? Var det ett plaströr som sprack dramatiskt? No!… jag ser något i gräset och tänker: detta är inte sant! Jag tittar ner på min fram gaffel och ser:
What the flipp!
Vad mer säger man? För er ofrälsta mountainbikare så far alltså justerknappen på dämparen flugit av och fjädern som dämpar flugit upp som en projektil adresserat: Struphuvud. Av alla saker som borde gå sönder på min cykel. Ni ser här också ett märke var den träffade. Det ska ju sägas att det är rätt bla tyngd på den fjädern efter som den ska klara kanske 150% av cyklistens vikt utan att gå i botten.
Och det är ju nu vi kommer till överskriften. En annan sticker hem och börgar googla på ”Rock Shox Reba Race” och ”Fox Float III”. Men inte Beast:en från Barsebäck. Klockan är nu inte mer än elva så det betyder tre och en halv timma kvar i teknisk terräng med hel-stel. Det är inte undra på att man har ont i axlarna idag. Men ball var det och man fick äntligen gegga ner sig lite igen.
Jag blev faktiskt så helt uppe i naturupplevelsen att jag efter några russin testade att käka något nötliknande från marken. Dialogen mellan mig och Edward löd ungefär så här:
Max: ooo vad är det här? Går det att äta?
Edward: ähh…(tänker är han seriös?)
Max: Det går säkert att äta!
Edward: Det är ett ekollon.
Max har redan ekollonet i munnen
Edward: ähh..
Max: Ja, det går ju att äta men det smakar skit!
Ha det! /Max
